Kultur: Glödande silke -- Sonja Hahn-Ekbergs smycken

För något år sedan fick jag för mig att jag ville lära mig mer om svenska smyckeskonstnärer och råkade på en bok om svensk smyckeskonst under 1900-talet. En hel del tilltalade mig inte alls. Det var för tråkigt eller för märkt av sin tidsepok. Visst hittade jag undantag, men det som gjorde mig betagen var ett smycke jag inte trodde jag skulle hitta i boken. Efter sida upp och sida ned av silver strålade plötsligt ett fascinerande smycke framför mig. Skapat i intensivt blått med inslag av ljusare blå och rödcerise i lager på lager. Silkestrådarna som halsbandet var skapat av glödde. Snabbt vände jag blad och läste att halssmycket var skapat av Sonja Hahn-Ekberg. Vem?, undrade jag som hade känt igen en del av "gubbarna" på föregående sidor. Jag färgkopierade av bilden med uselt resultat, men utan kopian ville jag inte lämna tillbaks boken.

Det blev början på ett sökande efter mer information om denna smyckeskonstnär som fångat mitt intresse rejält. Ett sökande som ledde till att jag gjorde något så ovanligt som köpte en bok -- till fullpris -- om en konstnär: Textila juveler. Sonja Hahn-Ekberg Smyckekonstnär av Lillemor Derr (2002, Carlssons). En bok jag gärna rekommenderar dels för att lära sig mer om Sonja och dels för alla de färgintensiva bilderna på hennes smycken. Färgstarka silkestrådar med vacker lyster mot svart bakgrund.

Sonja föddes i Åbo 1921 i ett musikaliskt hem. I tjugoårsåldern kommer hon som student till Sverige tillsammans med sin svenske fästman för studier i Lund. Nu händer det som hänt många av oss pärlare. Av en slump tillverkar hon ett smycke. Efter några fester efter varandra känner hon för att förnya sin klänning, men ekonomin tillåter det inte. Så istället gör hon själv en brosch av garn och pärlor. Efter dem följer ännu fler smycken och accessoarer. På 60-talet, frånskild och med en son, får hon plötsligt mer tid över till sitt skapande då hennes mor flyttar till dem i Kalmar. På sin lediga tid från jobbet som pianopedagog börjar hon skapa smycken och redan 1960 ställer hon ut dem på Kalmar Hemslöjd. Med tiden blir utställningarna fler och hon deltar framgångsrikt inte bara i Sverige och våra nordiska grannländer. Hennes smycken visas i länder som Japan, USA och Mexiko.

Från början är hennes broscher -- sedda ur min 80-talistsynvinkel -- typiskt 60-tal med dova färger i lin- och bomullsgarn, en hel del pärlor och mönster. Med tiden börjar hon använda starkare färger och sitt signum, trådar av silke som hon repar ur tygbitar av thaisiden. 1986 går hon i pension -- upp tills dess har hon kombinerat sitt konstnärsskap med jobbet som pianolärare -- och får mer tid till sina smycken. Hon börjar tillverka enbart halssmycken och går mot en renare och stramare form med färre pärlor, muttrar och andra dekorationer. Vissa smycken har dock fortfarande en bit sten, metall eller trä. Dessutom, till skillnad från i hennes första smycken, skapar hon verk utifrån något som gett henne en stark upplevelse: människoöden, reaktioner mot krig och förtryck, miljöhot, naturupplevelser, arkitektur, konst med mera.

Förenklat så tillverkades smyckena genom att hon virade tunna, tunna trådar kring utklippta stommar av papp. Pappen fuktades så att den kunde böjas och formas och sedan sättas samman med minimala, osynliga stygn på ett underlag. Stommen skapades av slaktade elkablar, som smycket monterades på. Slutligen kunde hon brodera fast lite guldtråd, fästa en metallbit el liknande. Hon har kallat processen för "ett roligt helvete". Arbetet var intensivt och krävde stor koncentration. Ett smycke kunde ta månader att färdigställa och Sonja släppte det inte ifrån sig förrän varje liten tråd eller pärla satt på exakt rätt plats. Milimeterprecision som ofta krävde att hon fick repa upp och göra om -- men aldrig ge upp! Resultatet var smycken som är underbara och unika. Jag har aldrig sett något liknande hennes smyckeskonst.

Sonja Hahn-Ekberg dog i september i år. Hon är representerad på Oslos Kunstindustrimuseet, Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum, Malmö konstmuseum samt Röhsska museet i Göteborg.