Historia: Pärlfiske i Sverige -- från medeltiden till nutiden

Sverige är inte känt som någon stor producent av sötvattenspärlor, men faktum är att det i flera århundranden förekom fiske efter pärlor i vattendrag runt om i landet. Fiske förekom så sent som fram till det att flodpärlmusslan fridlystes pga av snabbt minskande bestånd. Pärlornas historia är inte bara intressant för att de just pärlor utan även för att det är en del av vårt svenska kulturarv, som många kanske inte känner till så mycket om.

(Pärlorna på fotot ovan är inte svenska pärlor, de är som de allra flesta idag kinesiska.)


Flodpärlmusslan
De pärlor, som var så eftersökta, bildas i flodpärlmusslan (Margaritfera margaritifera). Det vetenskapliga namnet betyder just pärlbärare. Denna musslan finns på hela norra halvklotet, främst i tempererade områden, men har sin främsta utbredning i norra Europa. Den lever halvt eller helt nedgrävna på sand-, sten- eller grusbottnar i oförorenade, klara och strömmande vattendrag. Idag är den utrotningshotad och stora populationer finns enbart i Kanada, nordvästra Ryssland och de östra delarna av Skandinavien. Mest kända svenska lokalen är Pärlälven (Silbbaädno) i Jokkmokks kommun.

På jorden har arten funnits i 80 miljoner år, men de senaste 100 åren har den gått tillbaka kraftigt, bland annat just på grund av rovfiske efter pärlor. I t ex Sverige har den försvunnit från var tredje känd lokal. I de södra och mellansvenska jordbruksområdena har den i princip försvunnit helt.

Musslan är tillhör de blötdjur, som kan bli allra äldst. De kan leva över 100 år -- den äldsta funna musslan blev 256 år, vilket kunde avläsas i de "årsringar" de bildar på skalen. Exakt hur gamla de blir beror också på omgivningen: det finns naturliga förändringar i vattnen, som gör att musslor i norr blir äldre än de som lever längre söderut. Pärlor bildas enbart i musslor som är minst 20 år gamla. En pärla i storlek som en ärta tar det sedan ytterligare 12-20 år att växa fram.

Pärlorna bildas när en främmande partikel följer med det vatten musslan andas in för att andas och filtrera ut organiska partiklar att äta. Kan partikeln inte trängas ut ur musslan igen så skyddar den sig genom att täcka föroreningen med lager efter lager av pärlemor från manteln på skalets insida. Pärlemor är främst en blandning av kolsyrad kalk och organiskt hornämne i mikrokristallin form. Det är inte något vanligt förekommande, vilket gör icke-odlade pärlor mycket sällsynta, oavsett hur stora musselbestånden är. Omkring var 50:e pärla innehåller pärlor (vanligen 1-3 stycken), men bara en av 2 000 eller 3 000 innehåller vackra pärlor. Pga av tiden de tar att växa fram är stora pärlor ovanliga. Den största påträffade var upp mot 13 mm i diameter. Formen på pärlorna kan variera stort och färgen är vanligen blåvit, men kan skifta i rosa eller ljusblå nyanser.

Illustration från Alfred Edmund Brehms Tierlieben (1864-9).

Pärlfiskets historia i Sverige
Redan på medeltiden var pärlor eftertraktade i Norden. På den tiden kom de svenska pärlorna från den finska rikshalvan. Enligt vad som sades var det karelska gårdsfarihandlare som fiskade dem när de färdades i Österbotten. Det fanns en brist på inhemskt fiske och det mesta av de pärlor hovet, rika stormän och kyrkan krävde anförskaffades genom import.

Men intresset fanns att slippa denna import. Gustav Vasa utfärdade pass och rekommendationsbrev till en rysk borgare, Demanth Riiss, som var i Stockholm. Han fick befallning att från sitt hemland skaffar pärlfiskare (historiskt även kallade pärlbrytare och pärlfångare) som var vanda vid att dyka. Kungligheterna likväl som det höga prästerskapet i Ryssland har länge varit kända för sin förkärlek till pärlor.

Pärlfisket stimulerades även genom att borgare gavs privilegier att handla med pärlor i flera finska och svenska städer. 1544 uppmanade Vasa fogden i Ångermanland och Medelpad att köpa upp alla pärlor som påträffades. Simon Andersson Skrivare skickades för att forska efter vilka norrländska vattendrag som kunde vara en källa till pärlor och för att mot betalning köpa dem för kungens räkning. Pärlfiskarna förbjöds att sälja sin fångst till andra än den utsände, enligt de befallningar fogdarna fick från sin konung. Dessa utsända kallades pärl(e)fogdar.

Intresset för pärlfiske tog fart i början av 1600-talet, kanske stimulerat av en bok från 1643 som beskrev vilken rikedom flodpärlmusslorna i landet kunde innebära. Nu anställde kronan själv "pärl- och ädelstensfiskare" och senare, 1691, blev pärlfisket ett kungligt privilegium. Det fanns en överpärlfiskeinspektör i Stockholm och flera lokala inspektörer, som skulle hålla kontroll. En pärl(e)inspektor hade ett distrikt där han höll koll på att inget olagligt pärlfänge förekom. Absolut dominerande var Västerbotten (dagens Norrbottens och Västerbottens län) och i slutet av 1690-talet försvann i princip inköp från andra platser i riket. Fisket var som intensivast några få år i slutet av årtiondet i Lule lappmark, där det troligen kom att spela en viktig roll vid kolonialiseringen av Norrland. Samerna utnyttjade inte pärlfisket i samma utsträckning som nybyggarna.

Men fisket var inte alltid så lyckosamt. De sista åren innan det första gången upphörde att vara en regalrättighet 1723 så hade pärlfisket upphört i nästan hela landet, med undantag för övre Norrland. Där skulle det fortsätta till några år in på frihetstiden. Det var bara under några få inledande år, som kronan gjorde en mindre vinst på företaget. Resterande tid var det direkt olönsamt. Dessutom började trycket på musselbestånden göra att flera områden blev utfiskade. Detta rapporteras bl a från de norrländska kustområdena i början av 1700-talet. I inlandet fortsatte fisket på 1720-talet och 1731 blev pärlorna åter ett kungligt privilegium. 1734 ansågs Karax, området kring Purkijaur och nuvarande Pärlälven med källsjön Karatj, fortfarande vara av visst intresse för pärlfisket. När Linné besökte trakten 1723 noterade hann att floden var nästan "uhtletad" och hur fisket utarmat bestånden. Han fick också veta att en man kunde öppna upp mot tusen musslor innan han fann en pärla.

Allt detta fick Linné att börja experimentera med pärlodling i Fyrisån i Uppsala, inspirerad av de pärlodlingar han kände till förekom i Kina. Metoden gick ut på att borra ett hål i musslans skal och föra in kalkfragment med silvertråd för att på så sätt stimulera pärlbildningen. Försöken kan ses som en del i tiden strömningar, att inom rikets gränser kunna producera lyxvaror, som annars krävde ett imperium eller importberoende. Saffran i Norrland, försök att locka till sig rysk sobel genom trädplantering, odling av mullbärsträd för silkeslarver är exempel på experiment som misslyckades. Andra försök, som lyckades bättre, var odling av tobak, medicinalväxter och -- så klart -- potatis. Linné kom att få en statlig belöning för sina lyckade försök med pärlodling och idén såldes vidare, men den kom aldrig att utmynna i någon form av praktiskt bruk.

Tiden 1691-1723 så verkar alltså organiserat pärlfiske ha lett till en snabb och mycket allvarlig utfiskning och på 1770-talet upphävde kronan sin ensamrätt på fisket pga olönsamhet, men från 1860-talet finns en uppgift, som indikerar att läget för musselbeståndet i Pärlälven vid den tiden var mycket bättre. Dåvarande kronprins Karl kunde då köpa pärlor från två djupa fat, vilka han sedan lät infatta i ett helt garnityr (dvs smyckeset med bl a diadem) åt sin kronprinsessa. Under 1800- och 1900-talet var fisket alltså något som bedrevs i privat regi, och kunde på vissa håll vara en lönsam affär. Fisket i Jokkmokk i slutet av 1800-talet beskrivs av en person som närmast en pärlrush motsvarande guldrushen i Klondyke. Hundratals män fiskade efter pärlor och finkammade älven när de inte sjöng, söp och slogs.


Pärlfiske på 1900-talet
Under förra seklet så fiskades pärlor i ett antal vattendrag i hela landet, men omfattande fiske finns främst belagt i Pärl- och Råneåälven i Lappland, Västerdalälven i Dalarna, Jämtland, Svartån i Östergötland, Emån i Småland och Lagan i Halland. Från Lagans nedre lopp fiskades sommaren 1911, enligt vad som berättas, pärlor för närmare 30 000 kr. Där fanns även en konsthantverkare, Paulus Cederholm, som tillverkade smycken och annat av pärlemor från de musslor som vittjats och kastats bort av pärlfiskarna.

I Älvsborgs län var pärlorna en binäring till laxfiske och jordbruk. Fisket var speciellt lämpligt som extrainkomst då det lätt kunde kombineras med småbrukets arbetscykel. När flottningen och slåttern krävde mycket arbete var vattenståndet för högt för att pärlor skulle kunna bärgas, men när det intensiva arbetet tog slut minskade också vattennivåerna till lämpliga djup. Det kunde ibland ge ett viktigt ekonomiskt tillskott tillsammans med jordbruk, flottning, fiske och skogsbruk, speciellt som priserna var höga på sin tid. På 1950-talet så kunde norrlänningarna få 100 kr/mm pärldiameter, vilket kunde betyda ett par tusen på en sommar, berättar en pärlfiskare, även om det kunde innebära veckor och månader av arbete att finna en prima pärla. En rik bondsläkt ansågs 1815 fått sin rikedom genom pärlfiske från Emån. Den mest kände pärlfiskaren, Oskar Skoglund från Eksjö, fann under sina 44 år som letare cirka 150 pärlor, vilket gav en extrainkomst på 7-8 000 kr.

Pärlfisket kom, i varierande skala, att vara långt in på andra halvan av seklet, trots att exempelvis Pärlälven fredades 1914. Det var först när flodpärlmusslan frilystes i hela Norrbottens län som fisket i praktiken upphörde där. I Lagan förekom yrkesmässigt pärlfiske på 1930-talet. Sedan 1994 är musslan fridlyst i hela Sverige och pärlfisket är därmed olagligt.


Hur fisket gick till
Hur många musslor en fiskare kunde plocka på en dag finns de varierande uppgifter på: allt från hundra stycken till 20 000. Det kunde kräva ett par tusen öppnade musslor för att finna en som innehöll en pärla -- och ännu mer sällsynta att finna stora exemplar. Det fanns knep för att känna igen musslor, som par på pärlor, s k pärltecken, vilket kunde vara skador eller deformationer på musslan, skrovlighet, rand längs skalen och liknande. Det är dock tveksamt hur användbart det var.

För att fiska pärlor så vadade fiskaren antingen ut i vattnet -- en vanlig metod, speciellt i mindre bäckar -- eller så satt han i en båt. Oavsett vilket behövde han två verktyg: pärltången och pärltuben. Ibland användes även en påse att samla musslorna i. Tuben var en sorts hemmagjord "undervattenskikare", som även kunde fungera som uppsamlingskorg för musslorna. Pärltången användes för att plocka upp pärlorna -- du kan se ett autentiskt filmklipp på detta här -- och smiddes antingen av pärlfiskaren själv eller så beställde han den från en smed. Järntången försågs sedan med långa träskaft, som kunde förlängas upp till sju meter beroende på vattendjupet. Det fanns även tänger med ett skaft och en fjäder som styrdes med rep.

Ursprunget till pärltången var en klämma, som använts sedan medeltiden. Klämman var en käpp av trä eller bambu med kluven ände, som trycktes fast över musslan. Vid lågvatten kunde musslorna också insamlas med händerna eller en spetsad käpp, som stacks i musslans öppning, vilket fick den att stänga skalet och på så sätt klämmas fast om käppen, som då lyftes upp.

Bofasta vid älvarna hade den fördelen att de kunde fiska från båtar och på så sätt nå ut till större djup där andra inte redan letat musslor. Runt Pärlälven så byggdes speciella s k pärlekor, som var tvära både i aktern och fören. I aktern monterades sedan pärltuben fast med en bult, som gjorde den vridbar. Ofta var det två man i båten: en som plockade musslorna med tången och en som stakade båten. Det sägs även att pojkar kunde få hoppa från båten med en sten i famnen för att plocka musslor på bottnen, ungefär som asiatiska pärldykare. I Jämtland användes även pärlhåvar, som påminde som stora bärplockare, vilka släpades efter en båt som en bottentrål och på så vis samlade ihop musslorna.

Den anordnades även expeditioner till Lappland och Norrbotten med dykare. Dessa kunde nå större djup, men var inte effektivare än de traditionella metoderna när det kom till kritan.

Även vintertid förekom pärlfiske. Antingen höggs vakar upp i isen där man kunde sticka ned pärltång och -tub. Alternativt vadade man ut med stövlar i de öppna brunnar, som bildades i forsarna -- vattenståndet var så lågt att man på detta vis kunde fiska ur starka forsar, som var omöjliga att befinna sig i sommartid.

När musslorna samlats ihop på stranden så satte sig pärlfiskarna där och öppnade alla musslor med en trubbig kniv. Trubbig för att den inte skulle skada en eventuell pärla. Även ett annat musselskal kunde användas. När musslan inspekterats så kastades den åter i vattnet. Att öppna en mussla på detta vis dödar den eftersom muskeln skärs av. Det var ovanligt att någon använde sig av skonsammare metoder med specialtänger, som inte dödade musslan utan gav fiskaren möjlighet att återbörda den levande till vattnet. Detta rovfiske har varit ett effektivt sätt att snabbt utarma musselbestånden.

Foto av Joel Berglund (via Wikimedia Commons), här använd

i enlighet med Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.o.

Fredning och miljö
Redan Linné, på sin resa genom Dalarna, oroades för att flodpärlmusslan höll på att utrotas genom pärlfisket. På 1900-talet dök också nya hot upp, vid sidan av det rena rovfisket. Flodpärlmusslan kräver rena och oförorenade vattendrag och vid denna tid började en smutsig industri påverka naturen negativt, liksom jord- och skogsbruken. Vattenföroreningar, flottning som innebar en rensning av flodbottnarna, vattenregleringar, försurning och övergödning har gjort det svårt för musslan att överleva i många vattendrag. Sedan fisket förbjöds 1994 räknas skogsbruket, försurningen och hotet mot öringen, som är en viktig pusselbit i musslans fortplantning, som de allra största hoten. Skogsbruket bidrar till att öka mängden partiklar i vattnen -- och därmed får bottnar att slamma igen och unga musslor att kvävas -- genom dikning, markberedning och körning i eller nära vattnen. Även öringen hotas av slammet och försurningen samt har missgynnats av flottningens rensningar, vilket indirekt hotar musslorna.

Idag är flodpärlmusslan fridlyst i hela EU och i Sverige klassas den som sårbar. Det finns här ett åtgärdsprogram för att förhindra att arten utrotas. Eftersom Sverige och Norge står för hälften av Europas flodpärlmusslebestånd är åtgärder här viktiga.

Pärlälven, den mest kända lokalen för svenska flodpärlmusslor, ligger idag åtminstone delvis inom Natura2000-området Pärlälvens fjällurskog. Syftet med denna reservatsbildning är att bevara landskapets karaktär och låta ekosystemen utvecklas på ett naturligt sätt och i sin egen takt. Älven är känd som en populär plats för sportfiskare.

~*~

Källor:
Awebro, Kenneth & Thomas Öberg: Pärlproducent och miljöarkiv. I Pettersson et al (red.): Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand.
Folklivsarkivet, Lunds universitet: Pärlfiske
Kvalpskarmo Hansen, Frid: Perleforbannelsen. NRK
Landell, Nils-Erik (2001): Sveriges välstånd om det vill. I Pettersson et al (red.): Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Välkommen till Pärlälven!
Svenska Akademiens Ordbok: Pärla
Sveriges Radio: SR Minnen -- Pärlfiske. Om pärlfiske i Jämtland. Från 27 augusti 1940.
Wikipedia: Flodpärlmussla
Wikipedia: Pärla