Material: Porfyr -- "den svenska diamanten"

Porfyr är en sten som känns igen på dess fläckar. I Sverige finns det flera vackra porfyrarter, som använts i olika typer av konstföremål, inte minst under 1800-talet. Idag finns inga stora porfyrsliperier, men det finns enskilda konsthantverkare och hobbyister som fortsätter att slipa och trumla sten i mindre skala, inte minst till smycken. Det är alltså en sten med en viss kulturhistoria, inte minst i Älvdalen. Porfyr är också Dalarna landskapssten.


Vad är porfyr?
Enligt GeoNord är porfyr "beteckning på äldre ytbergarter motsvarande granit och syenit bland djupbergarterna; motsvarande yngre ytbergarter kallas liparit eller rhyolit och trakyt, porfyrnamnet används ofta även i vidsträckt mening som sammanfattning för vulkaniska bergarter med porfyrisk utbildning, d v s vulkaniska bergarter med större korn, s k strökorn, i en finkornig till tät grundmassa."

Porfyr är en magmatisk bergart, vilket betyder att den skapats av stelnad lava/magma, men den kan även skapas av "förstenad" vulkanisk alska. Den bildar kristallin sten med inslag av framför allt kvarts- och fältspatskristaller, strökorn, som ger de karaktäristiska fläckarna (stenen ser ibland ut lite som prickig korv). Den kan även ha fläckar av svart glimmer. Oftast är stenen grå eller svart, men den kan också vara röd, rödbrun eller brunlila. Namnet porfyr kommer från grekiskans ord för just purpur. Purpur var enkom kejsarens färg och brunlila porfyr kallades därför "kejserlig porfyr".

I Sverige är den s k älvdalsporfyren mest känd. Det är en porfyr som kommer från ett femton kvadratmil stort område i Älvdalen i norra Dalarna. Varianterna av älvdalsporfyren får namn efter respektive fyndort, t ex väsaporfyr, blybergporfyr osv. Blybergsbrottet är det största av de 8-10 porfyrbrotten i området.

Stenen har en en hårdhet på ca 7 på Mohs skala.


Historik
Redan de gamla egyptierna uppskattade porfyr och via dem fick romarna upp ögonen för stenen som användes i pelare, byggnader och monument, bl a på Kreta och i Libanon. I Bysans användes porfyr rikligt i olika monument, bl a i Hagia Sofia. År 18 e.Kr. så ska "kejserlig porfyr" ha blivit funnen av en legionär på en avsides plats i Egypten, enligt Plinius. Vägen från stenbrottet till Qena vid Nilen kallas än idag för Via Porphyrites, Porfyrvägen. Berget där all sten kom från kallades Mons Porpyritis, Porfyrberget, och dess porfyr kom med tiden att via romarnas monument sprida sig över Europa. Stenbrottet "försvann" på 300-talet och trots flera försök (bl a av Napoleon) återfanns det inte förrän 1823.

I Sverige finns det framförallt allt vackra porfyrer i Älvdalen och andra platser runt om i Dalarna. Även i Småland, Härjedalen, Dalsland och Värmland. I ett land som inte har så många dyrbara stenar kom den dekorativa och hårda porfyren att bli populär att användas i så väl arkitektoniska föremål som konstföremål. T ex pelare, dopfuntar, ljusstakar, smöraskar, vaser, urnor med mera.

Det lär vara under missväxtåren på 1700-talet, som staten började utreda vilka naturtillgångar som fanns i norra Dalarna, vilka kunde generera en inkomst för de fattiga och svältande invånarna där och minska utflyttningen av arbetssökande och tiggare. Det var snålt med mineraler, som t ex koppar, vilken betytt mycket för svensk ekonomi. Men i Älvdalen fann man då den vackra och bearbetningsbara porfyren. Den hade upptäckts redan på 1730-talet av kyrkoherden Eric Näsman, som beskrev den som "en bergart med röda fläckar isprängd, liknande Jaspis" -- av lokalbefolkningen kallad koppusten (=fläckig sten) -- men först drygt ett halvt sekel senare blev det aktuellt att börja bryta och bearbeta stenen. Initiativet togs av riksrådet Nils Adam Bielke, som 1785 visade upp prover för Gustav III, som genast blev intresserad. 1787 slipades en porfyrurna som överlämnades till konungen. Året efter fick Erik Hagström i uppgift att rita och bygga ett porfyrverk. Två år senare stod Elfdals Porphyrverk, med uttalat syfte att ge arbete och bröd till områdets befolkning, färdigt.

1818 -- 1856 ägdes porfyrverket av Karl XIV Johan och under denna tid blev porfyren populär, inte minst i den s k karljohanstilen, och några av de mest praktfulla föremålen tillverkades då. 1876 eldhärjades porfyrverket, men några maskiner kunde räddas och köptes in av Frost Anders Andersson, som 1897 grundade Älvdalens Nya Porfyrverk. Där tillverkades gravvårdar, smycken och lampor. Verksamheten var som störst på 1910-talet. Anderssons söner tog över verksamheten fram till 1983. Idag förekommer ingen tillverkning, men verket är byggnadsminnesförklarat och sommartid förekommer guidade visningar.

Idag tillverkas mindre föremål i porfyr, t ex smycken och ljusstakar, av några enskilda hantverkare i Älvdalen.


Tillgänglighet
Förutom färdiga smycken och andra dekorativa föremål så kan porfyr köpas som trumlad sten, cabochoner, hängen och fokalpärlor. Det är enklare att hitta porfyrpärlor i färdiga smycken än sålda för sig. En del av det som säljs är just älvdalsporfyr.

Porfyr kan även hittas längs stränder där den av naturen trumlats till en matt, mjuk sten. Ofta med små fördjupningar då fläckarna slipats ned fortare än resten av stenen. På fotot syns råsten av porfyr, funna i Mellansverige.


Namn på färg i glaspärlor
Porphyry -- den engelska namnet för porfyr -- är också namnet på en färgeffekt i glaspärlor där färgad glasmassa blandats med vitt glas, vilket ger en melerad, randig pärla. Till skillnad från stenen är glasfärgen alltså randig, inte fläckig.


Källor:
GeoNord: Geologiska och mineralogiska termförklaringar -- P
Nationalencyklopedin: Porfyr
Wikipedia: Porfyr
Wikipedia: Porphyry
Älvdalens kommun: Porfyrmuseet